Vem döljer sig bakom kameran?
Med Wham! och Wake Me Up Before You Go-Go som nostalgilåt från barndomen, som ett av 80-talets sistfödda, och en flerkulturell uppväxt med två julaftonsfiranden (24:e & 25:e, för att även hedra den amerikanska traditionen) där finska lådor haft en självklar plats på julbordet så har nyfikenheten inför världen och andra människor liksom alltid funnits där. Innan min första födelsedag hade jag redan hunnit resa över Atlanten för första gången. Resfebern och lusten att prova nya saker har ännu inte blivit botad.
Fotograferandet har för mig alltid varit ett slags kreativt utlopp, ett nyfiket utforskande av omvärlden, och på senare år även ett medium för att få fånga och dela med mig av en liten del av andra människors livsberättelser. Jag är en sån där kramgo människa som lever lite enligt filosofin att främlingar är potentiella vänner vi inte har lärt känna än. En sån där som aldrig lärt mig att dricka kaffe och inte vill lära mig det heller (jag vet, minus på vuxenpoängen, men varför kaffe när det finns té?). Som älskar att borra in näsan i mina hästars päls (där har vi kramarna igen). Som tycker om fart från hästryggen, med en pilbåge i handen. Som vill lära mig att knäcka språkbarriärskoden (just nu är det 日本語 som gäller). Som tycker att det är alldeles för roligt att arbeta med bilder (fråga min man, han lyckas inte slita mig från datorn när det är dags att redigera bilder efter ett fotouppdrag) och att få fånga de där genuina känslorna på bild och dela de stunderna med er. |
Väljer ni mig som fotograf så kommer jag att göra mitt yttersta för att ni ska känna er trygga och avslappnade framför kameran och kanske till och med, för en stund, glömma bort att ni ens blir fotade. Det är ofta i de där små stunderna av spontanitet som de allra vackraste ögonblicken skymtar fram, de som ni kommer att minnas tillbaka på, med värme, i åratal framöver.
Kram, Sabrina |